Rånrisk i all ära, men på Bokia är det jag som står för all action

Under min tid på jorden, hade jag tills idag svimmat två gånger. Idag ägde den tredje svimningen rum. Förra gången skedde svimmandet dubbelt upp när jag står och expierar en kund och ska lämna tillbaka några kronor efter hennes inhandlande av ett vykort med ulricehamnsmotiv. Jag misslyckas med överlämningen och faller av okänd anledning ihop . Mina kära medarbetare blir smått bestörta och skickar ut mig i köket för vila. På väg ut hamnar jag i en hög igen. Det är nu min chef som står för bestörtningen och undrar om jag är gravid. Jag var då nyss fyllda 17. Nej, ingen graviditet. "Men du föll i alla fall väldigt graciöst."

Det var första gången jag någonsin svimmat och i brist på annat upprepade jag självklart mitt agerande på mindre än en minut. Det var förra sommaren på Bokia.

Idag lyckas jag igen. Med datorns hjälp ska jag lista ut hur många böcker det finns i en serie när mina ögon börjar spela något som liknar avslutet i Snurre Sprätt-filmer, utifrån kanterna blir det svart. Sedan var jag på marken. Jag tror det var en serie på 19 stycken böcker. "Nu har hon svimmat igen."

90 minuter senare bestämmer jag mig för att gå hem. Då har jag ytterligare en gång varit på väg att svimma under tiden jag har hjälpt en äldre dam. Som för att göra situationen än mer komisk var detta en dam som först lämnade en 100-lapp, sedan ångrade sig för att räkna växel, inse att hon inte hade tillräckligt, räcka mig 100-lappen åter för att slutligen bestämma sig för att en 50-lapp ändå är smidigaste betaliningsmedlet. Under tiden försökte jag vara trevlig genom småkommentarer och leenden i kombination med att titta i kors.

Jag är inte heller idag gravid och har mestadels gått och skrattat åt hur typiskt det kan bli. Att mötas av menande blickar från den nyanställda som inte tidigare varit med om mina bravader och av mamma som tror att jag kommer dö inom en snart framtid, livar upp vardagen avsevärt.

Dessutom hävde jag ner en behållare med stift idag - under tiden jag mådde bra.

Vid hemkomst tvingas jag ringa vårdcentralen för att stilla min mors oro och i telefon tvingas jag därmed rabbla upp olika symptom som om det var dagens klädutstyrsel. Det i mer än 14 dagar, det för ett tag sedan, det är varken mycket eller lite, ja, nej. "Avvänta och se hur det blir." Det känns alltid bra att veta att det finns branscher inom vilka det faktiskt finns människor som är tillmötesgående och vill hjälpa en, för vården är inte en av dem. Men hon som hjälpte mig var ändå trevlig, inte tillmötesgående, men trevlig.

Men jag är inte bitter, för mamma köpte choklad till mig för att stilla sin egen oro.

Att bojkotta

Det är nog dags för mig att för första gången under min livstid ägna mig åt bojkott. Som för att göra det viktigare än det är, kan det nästan bli en politisk bojkott i samma veva. Den oturen jag drabbats av när det kommer till filmer är mer befintlig än det mest befintliga (det blir sådana liknelser när kreativiteten inte är på topp).

Igår lyckades det bli en vars hela handling kretsade kring fyra män med familjer som hittade ett lik i vatten. För att kunna fortsätta med sitt fiskande band de fast henne i floden - till de var färdiga med fiskandet. Den var flerfaldigt belönad av okänd anledning.

Under juldagen satt jag framför TV:n och dess utbud tillsammans med min trevliga förkylning för att beskåda bland annat Pistvakt, jag klarade 20 minuter sedan insåg jag att filmer som handlar om tre bröder som hittar en unge i snön och gör isskulpturer av sin far med en cigarett i munnen, inte är min grej. Jag kopplade om till en mer frihetlig kanal i TV4 för att istället se en film som handlade om någon som lyckades bli nedskjuten över ett fredsområde och därefter ägnade två dygn åt att springa omkring i skogen. Varför jag inte gick och lade mig, har jag inget svar på.

Under söndagens uppesittarkväll valde vi Disney och High School Musical och som Elina lovordat den, var jag säker på att det var dags för förstklassig underhållning. Men i samband med att 18-åriga huvudrollsinnehavare med övriga karaktärer började sjunga under ett matkrig, förlorades min entusiasm.

För övrigt fick jag en DVD i julklapp, jag ska nog vänta med att se den till oturen med filmer har övergett mig. Till dess är det bojkott av filmer jag inte tidigare sett, jag är besviken på marknaden och kan nästan gå emot min egen livsfilosofi och säga att det var bättre förr. Stumfilmen är underskattad.

Instrunktionsfolder ingår ej

Det finns en del saker jag inte förstår alls. Saker som verkligen vägrar uppenbara sig själva med en tillhörande förklaring. Saker som också kan tyckas idiotiskt att be om en förklaring för. Men jag vill ha en liten IKEA-liknande folder som möjligtvis gör mig mer förvirrad, men ändå ger en mig tillfredsställelse i och med att den åtminstone försökt ge mig ett uppklarnande.

Men att fråga om en förklaring när någon kallar en för "gumman", känns inte rätt. Och nu har det hänt igen. Sedan när blev gumman ett tilltalsnamn för mig. Jag bär varken huckle eller förkläde, permanentar inte mitt hår och har en relativt rak rygg. Men trots det verkar gumman passa in på mig. Det har alltså hänt igen, "Vi ses, gumman" från ytterligare en person. Hur kan det bli ett smeknamn?

Eller som under övningskörandet då uppmuntrande repliker mestadels avslutas med ett gumman. Det leder vanligtvis till att jag tappar all min uppmärksamhet på att få bilen att rulla i ett samspel med övriga trafiken då jag istället koncentrerar mig fullt ut på att inte höja ögonbrynet i ett ifrågasättande och förstöra min än så länge relativt vänskapliga relation till handledaren.

Men gumman kan jag tackla någorlunda ändå. Det är värre med gummsan, då krockade jag nästan.

24 december

En behövlig paus från dagens obligatoriska trevligheter och jag söker mig med en gång till datorn för att få koppla av med bara mig själv. Men en klassisk hälsning kanske kan vara på sin plats och ett lagom muntert

GOD JUL
önskar jag nu inte bara kunder på Bokia, utan även er konsumenter av bloggen.

Bilder från förra årets jul och känslan av Ommas närhet är fortfarande det jag önskar mig mest. Jag vet fortfarande inte om jag kan leva utan dig här. Jag saknar dig, Omma. För mig finns du alltid.

Inte ett dugg bitter!

Det här med julstämning är inget jag räknar med att få i år. Det är 22 december och jag kan inte säga god jul till kunder med gott samvete, för jag förstår inte att det är tiden för det. Jag slår in deras paket på automatik och tycker att det räcker.

Men för att bara få stilla min egen irritation över andras klagan på hur dålig världen, vill jag för en gång skull göra ett inlägg med all grund i hur bra världen är och hur ljus vår framtid är. Jag är, trots upprepade klargöranden av motsatta sorten i bloggen, inte bitter.

Det finns de som påstår att människor inte längre är trevliga mot varandra, att vi är för stressade för att hinna se och observera vad som händer runt omkring oss. Att vi särskilt i tider som dessa bara styrs av en kommersialism och köplusta utan gränser. Men efter alldeles för många timmar bakom disken på bokhandeln idag är det enkelt att konstatera att det inte finns mycket att klaga över (bortsett från min egen sömnbrist). Så många leenden, kramar och hälsningar om en god helg, jag har fått iaktta idag, kan bota de flestas bitterhet. Att julen har blivit något av en kommersiell helg i vilken företag som min egen arbetsplats hyllas framför annat, stämmer inte. De som kommer in för att handla, köper saker att ge bort till människor de tycker om - och de anstränger sig för att hitta den present som mottagaren ska uppskatta och glädjas över.

Det finns de som påstår att framtiden inte minner om ljuva tider. Att vad vi går till mötes är en snar undergång. Det finns de som klagar på att ingen gör något, medan det de själva gör är att klaga. En sådan sak som igår gjorde mig upprörd under skolans julavslutning var att de spelade Anastacias klagolåt "Who's gonna stop the rain" och konstaterade hur illa det var med världen, "människor mår sämre än någonsin, otaligt många svälter, vår miljö förstörs" och det vanliga dravlet. Och visst kan det bli bättre än vad det är idag, men det har aldrig varit bättre än idag.

För att helt enkelt konstatera lätt fakta, kan vi börja från noll.

Det var inte alls bättre förr, det är som bäst idag och kommer bara att bli bättre.

Under de senaste 25 åren har världen genomgått en fantastisk utveckling.
U-ländernas inkomster har fördubblats, den extrema fattigdomen och förekomsten
av barnarbete har halverats. Medellivslängden har ökat och spädbarnsdödligheten
minskat.

- http://www.johannorberg.net/?page=articles&articleid=141

Men för smågriniga människor här i väst kanske inte det spelar någon roll. Här bryr vi oss främst om miljön, för den påverkar oss direkt - eller?

För miljön är ju ett stort problem, rent utsagt enormt. Det är ingen snö i år. Med miljöproblemen högt på agendan lyckas framför allt vänstern få mycket genomslagskraft med sin politik i att vi måste minska vår handel, vår konsumtion och vår ekonomi, helt enkelt. För det är ju det som ligger bakom miljöförstöringen.

Att det är med handel och pengar vi faktiskt motverkar miljöförstöring på bästa sätt, ignoreras. Genom att handla med fattiga länder, ökar vi deras möjligheter att utvecklas. Ökar vi deras möjligheter att utvecklas, kan de bättre hantera sin miljö. Med pengar når vi som stat tillväxt, når vi tillväxt, får vi bättre verktyg att hjälpa vår jord med. Med pengar som privatpersoner väcks möjligheter.

Enkelt konstaterande ligger i att under de senaste 25 åren då så mycket har hänt har världen sett mindre av socialism och mer av kapitalism.

Så tack, det blir en riktigt god jul och ett riktigt gott nytt år, trots allt. Det var inte bättre förr, vår bästa tid är nu och en ännu bättre tid kommer.

- Ska det vara en julklapp?

Detta är ytterligare ett av de inläggen som främst skrivs för att underhålla mig själv och för att stilla min egen längtan efter att få komponera ett stycke text innehållandes mestadels inget men även en del allt.

Detta är min första, av egen definition, lediga dag denna veckan, klockan är snart 22.00 och jag har bland annat planerat att städa, pynta och fixa naglarna. På något sätt tror jag dygnet innehålla fler timmar än det vanligtvis har, men då jag till morgondagen inte behöver pracka på mig någon kunskap är jag avslappnad som få. Det är skola och Bokia som gäller dagligen och jag är nu inne på min sjätte dag av bokhandlande. Skola varvat med Bokia och två skriftliga och ett muntligt prov inklämt däremellan och jag känner mig relativt nöjd med vad jag faktiskt har lyckats prestera. Dessutom är jag mäkta stolt över att inte en enda dag ha blandat ihop morgonens slutdestination med eftermiddagens. Att komma till Bokia istället för skolan kan skapa vissa komplikationer när det gäller fortsättningen på "Ursäkta att jag är sen, men...". Det har bara hänt att jag gått fel en gång.

För övrigt har jag lite monotont alltid haft "Hard work" på tungspetsen under veckan och känt mig lite lagom mycket som en robot. Utan reflektion har jag i skolan pluggat när tillfälle getts och på Bokia dragit fram julklappspapper och gjort snören krulliga uppskattningsvis 100-tals gånger om dagen.

Att jag då igår under mitt besök i Bokias källare lite smått pratar med mig själv om vilket papper jag ska välja att ta upp borde inte tyckas konstigt. Att jag efter några minuters djup diskussion om vilket motiv som är mest tilltalande lämnar jag det mörka utrymmet för att upptäcka min chefs make livs levande i eventuellt räckhåll för att ha uppsnappat mina drag av motsats till anpassning av samhällsnormer. I övrigt lyckas jag mig bete mig någorlunda normalt som anställd.

Men som avslutning på delen av mig som service minded,

Dina julklappsbekymmer, är det roligaste vi vet.

Dessutom är jag nu erkänd som partist. Trots att jag endast varit inbjuden till ett nämndmöte detta år - ett möte jag för övrigt inte kunde komma på - har jag av partiet fått en penna. Den är av formatet fyrkantig, rosa nedtill för markeringsfunktion och enorm upptill för att rymma post-it-lappar och jag förstår inte om det faktiskt är tanken att den ska vara kreativ eller om det i själva verket handlar om att den ska bevisa för mig hur otympligt det mesta kan vara. Men det var till mig i vilket fall som helst och jag tycker mig ha fått enormt mycket vuxenpoäng på posten i och med pennan. Papprena jag fick till, har jag inte riktigt orkat läsa än.

Framförhållning är a och o, kära vän

Det ska konstateras att jag inte har någon som helst framförållning i dagar som dessa. I takt med Benny Hill försöker jag skriva ett kreativt inlägg trots att jag borde ägna mig åt mina mycket viktiga studier vars tid egentligen inte är existerande under kommande vecka då julrush ska kombineras med skola. Men jag är inte bitter för jag kom tidigare till insikt om att nätterna är en outnyttjad resurs. Att jag egentligen kunde ägna nuvarande tid åt att läsa om språkhistoria istället för att skriva med nusvenska med mängder av låneord från franskan, latinet och tyskan, försöker jag ignorera i bästa mån.

Framförhållning var alltså temat för mitt liv i denna stund och några exempel på hur mitt liv levs är
1) Adventskalendern av choklad. Enligt den är det den sjätte december och jag tror stenhårt på den som upplyst medium. Det är alltså lugnt.
2) Min almanacka måste ge mig svaren för vilka tider jag börjar jobba dagligen. Imorse slog jag upp den för att pusta ut och inse att jag faktiskt inte var en timme sen.

Som tydligt framgår är min koll större än de flestas. Min pappa ringde tidigare i veckan - för att berätta att han fyllde år. Det hade jag nästan kommit ihåg ändå.

Igår skulle jag efter jobbet ta bussen till Borås, fyra gånger på en timme var jag tvungen att kolla vilken tid mitt planerade färdsätt skulle lämna stationen. När jag sedan skulle hem igen X antal timmar senare var jag dock uppfylld av all framförhållning jag saknat under så lång tid och bestämde mig för att sova så sömntimmarna skulle uppfylla kvoten för rekommenderad nattsömn då jag visste att väckarklockan skulle ringa för jobbet även en söndag. Jag somnar sött med musik i öronen för att stänga ute de andra resenärernas sång och placerar mig i en pose àla lutning mot Ebba. Jag vaknar plötsligt med uppspärrade ögon och bannar mig själv för att jag envisats med att inte ta bort Magnus Ugglas Varning på stan från mobilens mp3.

Jobbet idag gick dock bra med endast en felräkning på fem kronor och jag kände mig pigg trots en kanske senare sömngång. Visserligen nynnade jag konstant på "Morgonstund med smak av döda bävrar [...] Treo-komp, vår frälsare och vän". Treo-komp har inte behövts konsumeras av mig, men melodin satte sig med just den texten.

Dagens bästa kommentar från en Bokiakund stod en dansk turist för då han lyckades väcka min sanna kapitalistiska anda och få min kärlek för marknadsekonomi att växa även en söndag då jag egentligen inte velat arbeta med försäljning och paketinslagning,
- God konsumtion.

Rock on

De senaste inläggen har blivit en aning långa, därför kan jag en kväll som denna välja att begränsa mig till endast ett par rader med en länk som avslutning
http://www.jibjab.com/sendables/preview/uXJGJfnAZrsXzxzjv4yRXTTJ

Och jo, egentligen har jag mycket att göra, men jag låtsas inte om det just idag.

Proklamerande av vad som eftersöks för stunden

En del saker vet man inte om man ska skratta eller gråta över.

Som att jag nu kom på mig själv med att höra datorns musikspelare sjunga "Älska blåvitt". Som att jag också kom på mig själv med att sjunga med. Som att inse att jag inte hejar på IFK Göteborg, eller något fotbollslag alls då själva grejen med bolljagande aldrig förklarats ordentligt för mig.

Eller som att jag för att ta en paus från pluggandet, sätter mig vid datorn och msn för att koppla av en stund och istället drabbas av tankenöten "Eff jo si kej oaj ou jo" - och ja, det ska visst betyda något.

Jag önskar därmed i samband med detta problem proklamera mitt eftersökande
av tolk. Som tolk bör Ni kunna ge Er arbetsgivare svar på de obesvarade
frågor hon har, vara en god arbetskamrat som har lätt för att samarbeta även i
svåra gruppkonstellationer samt alltid lyssna på auktoriteter vars mål alltid
helgar medlen. Ersättningar för eventuell arbetsbörda ges i form av ett muntligt
eller skriftligt tack beroende på hur prestationen väljs att redovisas. Vid
frågor angående platsannonsen görs bäst i att låta dem rinna ut i sanden. Känner
Ni er däremot manad att söka jobbet som tolk rekommenderas Ni lämna en kommentar
i vilken Ni ger exempel på Era kvalifikationer genom en enkel översättning av
det tidigare nämnda "Eff jo si kej oaj ou jo".

Vilse, tabletter och cancan liggandes

Trumvirvel
Välkommen till mitt blogginlägg nr. 200. Med en sådan hedersvärd siffra borde jag ha ett slags nostaligitripp bloggmässigt, berätta om vad min blogg och jag upplevt tillsammans under åren tillsammans och hur mycket bloggen betyder för mig. Men då jag för en gångs skull faktiskt hade en idé om vad jag skulle skriva om innan jag tryckte på knappen vilken säger "Nytt inlägg" kan jag inte göra det, inte idag.

Dagen började med en klump i magen och en smärre panikattack då jag visste att jag har en liten tendens att komma lite sent på morgonen och denna morgon skulle med en buss och inte hade någon plan B om den skulle missas (annat än att springa som en dåre till nästa busstop, men då jag har en viss tendens att inte tycka om springandet...). Men jag hann och fick till och med vänta på bussen. Under denna väntetid börjar damen bredvid mig plötsligt forma ljud med sin tunga i vilka hon framför att hon tycker min keps (keps!) är jättestilig. Jag har nu efter otaliga komplimanger från kvinnliga människor över 60 år, insett att min mössa (inte keps!) kanske inte tillhör min ålderskategori.

Mitt mål i Borås nås så småningom efter en resa som bestått av Build me up buttercup och jag tycker mig har alldeles perfekt om tid för att komma i tid till min avdelning. Jag tittar på kartan och förstår ingenting av hur sjukhusområdet är uppbyggt, så jag finner min tilltro till informationsdisken.
- Reumatologen, hur kommer jag till den?
- Hematologen?
- RRRrrrematologen, ja?
- Då får du gå upp, ned, höger, vänster för att anmäla dig först.

Jag lyckas följa de givna instruktionerna och insåg efter förfrågning att mannen bakom disken trots allt tolkat mina R som H och förmodligen trott mig bära på felaktigt blod. Jag leds istället ut ur sjukhuset för att komma till en bakgård.
- Så går du bara till vänster och till ingång 10.

De har i media försökt likna Borås sjukhus vid en flygplats, men det är en ofördelaktig jämförelse. På flygplatser hittar jag. Idag gick jag halvt sovandes omkring i en bakgård stor som Ulricehamn fast med en bättre utbyggd kollektivtrafik.

Det började med att jag gick höger och därmed dissade den enda vägledningen jag fått. Då kom jag till akuten och tyckte mig nästan ha befogenhet att ta mig in dit, men vände trots allt om. Pratar med mig själv gör jag alltid och inser att jag passerar en IT-enhet, konstaterar för mig själv att jag inte är välkommen dit. Går förbi en restaurang och undrar vem som har lokalsinne nog att hitta den och också väljer att äta i ett område det anses vara norm att vara sjuk. Upptäcker en skylt som säger "Förlossning" och får kalla kårar. Går förbi Psykiatri och förstår att jag inte borde prata högt med mig själv längre. Kollar längre fram och ser Barn- och ungdomspsykiatri och kommer till insikt om att jag lika gärna kan fortsätta prata för någon då kanske tvångsintar mig bort från kylan och mitt vilsna leverne. Ser en levande människa som likaväl kan vara drabbad av en psykos av värsta slaget, men får för mig att följa efter ändå. Skådar ingång nio och brister nästan ut i gråt över att det var sista byggnaden - men utan att avslöja tians lokalisering.

Väljer en trappa och hittar rätt. En dam skuttar omkring utanför den stora porten men lägger sig sedan på en bår för att skjutsas in i en ambulans som kör bort från sjukhusområdet av okänd anledning.

Går in och anmäler mig och går vilse även inomhus.

Nervöst satte jag mig så småningom i ett väntrum och hoppades på att jag inte hamnat hos öron- näsa- halsavdelningen. Att jag faktiskt var i tid är väl värt att nämna. Det var däremot inte läkaren. Jag ska bli läkare.

Jag får komma in, pratar tabletter, försöker förstå, försöker låta insatt i vad det faktiskt är jag trycker i mig, men misslyckas. Lämnar fram enkäten om mitt hälsotillstånd som jag snällt fyllt i med vissa tillägg såsom "snart" efter "kör själv". I en av de allvarligaste tonlägena påpekar min läkare att detta var roligt och ett tillägg han inte sett tidigare.

Han verkar tycka att jag är kärnfrisk fysiskt och pratar om att dra ned på ätandet av tabletter. Sedan är det en genomgång som gäller, armar upp på sträck, andas djupt, ta av skorna, böj på handlederna ("du har stänkt kaffe på vänsterhanden" var tolkningen av mina fräknar), lägg dig ned på bädden och dansa cancan liggandes.

Därefter kommer han fram till att mina handleder kanske inte var så bra alls och att jag gärna får fortsätta konsumera apoteksvaror.

Sedan får jag en spruta i vänster handled. Bara sådär. Föregående år tvingades jag på grund av barnmottagningens principer äta både lugnande och sövas för samma slags spruta. Nu skulle jag bara lägga mig ned och se snäll ut, men lyckades bara få sköterskan att skratta då jag förmodligen såg lika obekväm ut som jag kände mig. Komiskt kan tyckas att anledningen till att jag kände mig obeväm var att jag ogillade att ligga ned, sprutan hade jag ingenting emot.

Det var färdigt snart och jag skulle istället ta prover. De pumpar in kortison i ena armen och tömmer mig på blod på andra armen, vilket innebär att min vikt inte är jämn och att jag nu lutar lätt åt vänster.

Dagen på sjukhuset skulle avslutas med en fika som väntan på bussen. Då tömde jag halva burken med Loka på golvet i brist på annat. Det kan ha att göra med att min läkare även nämnde något om att "jag nu snart når den åldern då jag vill skaffa barn..." och det minnet kom till ytan i samma stund som burken skulle greppas.

Ett, två, tre, klar

Och bara sådär fick jag en kliande värk att få skriva om politik. Inte riktigt om vad eller hur, har jag inte lyckats hitta svar på. När och varför har svaren nu och på grund av klådan i fingrarna. Det är en klåda utöver det bildliga språket, det handlar om mina fingrars behov. Här sitter jag alltså runt 21.00 en lördagkväll och funderar över vad för politik jag ska få späda ut mitt ordförråd med. En ursäkt ligger i att jag ska jobba även imorgon och därmed har en utomordentlig anledning till att sitta hemma och njuta av möjligheten att få tycka fritt, mycket och helt oviktigt i all mån jag kan.

Jag skulle kunna tala om varför politiker inte ska fatta beslut som kan fattas utanför riksdag och andra samlingsplatser för välbetalda tyckare. Jag skulle kunna tala om varför Bush politik inte alls är så idiotisk som den påstås vara enligt svensk och stor del av europeisk media. Jag skulle kunna tala om varför skolan inte är bättre än vad den är då den kontrolleras av politiker. Jag skulle kunna tala om varför det är okej att vara för Nato och tycka att FN inte handlar om annat än ett stillande av många länders dåliga samveten. Men det lockar inte tillräckligt just ikväll. Jag har en längtan efter att få skriva ett kort, konsist men klockrent inlägg och alla ovanstånde ämnen kräver fritt spelrum med antal använda tecken.

Det kan tyckas lite frustrerande att jag redan nu är inne på tredje stycket utan att egentligen börjat skriva om vad som skulle vara andemeningen med inlägget. Och lika hastigt som behovet uppstod, försvann det nu också. Behovet verkade täckas av bara konstaterandet av att jag har åsikter.

Men avslutningsvis kan vi åtminstone konstatera att mina åsikter ändå är bra - i den mån man föredrar frihet i att få tycka, säga, göra och leva som man vill. Bra i den mån man tycker om en värld som går framåt. Bra i den mån man tycker att man kan få leva sitt eget liv. Bra i den mån den skapar förutsättningar för ett ännu bättre liv. Bra i den mån jante förintas. Och hade jag inte trott på det själv, hade jag inte skrivit det. Jag tror stenhårt på vad jag tror, annars hade jag inte trott det. Rätt så enkelt.

Stark och vältränad på insidan

Idag har jag gjort det som så många hyllar, prisar och förväntar sig vara självklart nyttigt. För mig var det stressigt, oroväckande, obehagligt och självklart förintande. Självmord borde anses vara mer hälsosamt och med all energi jag har kvar sedan denna lömska aktivitet borde det också vara jämställt.

Träning. Fysisk aktivitet. Kondition. Jag har idag suttit på en träningscykel i 50 minuter och därmed inte bara åsamkat mig utmattning utan även en smärta i den del av kroppen jag vanligtvis sitter på, då sadeln var av det obekvämaste slaget. Dock var självklart inte min egenplanerade träning slut därefter. 15 minuter i någon maskin som kan få även mig att fördöma kapitalismen och dess skapande av förutsättningar av kreativitet som leder till dessa ondskans verktyg, följde och mina ben dog.

Jag har inga problem med hjärt- och kärlsjukdomar, depression, diabetes eller blodtrycket. Mitt BMI ligger där det ska. Träning insuper jag i den mån jag springer till skolan, jobbet, bussar och efter förlöpta hundar. Varför ska jag då tvingas läsa en idrottskurs i vilken det inte anses vara tillräckligt med den obligatoriska timmen i veckan, utan utökar innehållet till den oerhört korkade idén med ett "eget träningsprogram"?

Med en t-shirt som bara den ger ett intryck av förlorad tidsinsikt som talar för att det borde vara valtider i vilka man vill göra Persson arbetslös innan du blir det börjades träningen. Givetvis gör jag min entré fem minuter senare än övriga delar av klassen eftersom detta var första lektionen på morgonen. Sedan ska jag sätta mig på cykeln, men förstår att jag sitter för högt upp i förhållande till pedalernas placering och min benlängd. Jag börjar skruva på en spak, får höra att man ska dra och det uppstår därmed en konflikt mellan mig och mitt träningsredskap redan innan jag börjat använda det.

Jag blir rätt varm efter allt följande konstant runtsnurrande av mina ben och det finns de som har mage att kalla mig otränad. Dessutom verkar mina kära vänner använda mig som mått för vad som är minimum för att vara tränad när det kommer till kondition och styrka. I min bekantskapskrets säger man inte att man är klen, man säger att man är som mig (eller ja, lite starkare såklart).

Om man blickar bakåt i tiden hade man inte namn som efternamn utan istället benämningar, exempelvis hette man Elin Orienterarfreak istället för Elin Gustafsson, Therese Förmycketoptimist istället för Therese Carlsen och Ena Kapabelmördare istället för Ena Hamzic. Efter en stunds funderan har jag nu konstaterat att de substantiv och adjektiv som förföljer mig skulle ge mig flertalet benämningar. Bland andra

- Klen (vilket orsaken till borde framkommit efter att ha läst blogginlägget)

- MUF:aren (förklaring överflödig, jag är tacksam när det är "MUF:aren" och inte bara "MUF" då de verkar se mig som hela förbundet personifierat i vissa sammanhang)

- Flatan (sedan den ödesdigra ideologidebatten på samhällskunskapen i vilken jag tillsammans med Elin tvingades representera feminismen)

- Sen (då klocka ofta går lite fortare än den borde)

Om ni nu ursäktar ska jag gå och äta en choklad och ägna mig åt en sysselsättning mer lämpad för mig som person. Läsning.

Jag som stöddig 13-åring med 18 levda år på jorden

I all min glans skulle jag besvara min kära mor som jag konfronterat med att kunna läsa av hennes tonläge då hon är smått irriterad. En rejäl harkling och följande kommentar kläcks av mig:
- Jag borde ju ha lärt mig att läsa av dig efter att ha levt med dig i 13 år.

Det finns några alternativ till varför jag lyckades säga fel antal levnadsår på jorden.
1. Man är inte äldre än man känner sig. Men jag har månadsvisa ålderskriser, så det finns ingen chans att det är rätt alternativ. Min senaste hade jag häromdagen då jag insett att jag har jobbat mer än tre år på Bokia.
2. Jag är skitdålig på matte. Kan stämma, men att addera och subtrahera fem brukar jag vanligtvis lyckas med, även enligt mattelärare.
3. Jag pratar fortare än jag hinner tänka. Tycker visserligen själv att jag ibland påminner om en nyvaken norrlänning i talhastigheten, men kan vara sanning.
4. Jag är trött. Sex timmars nattsömn och en viss oro över dagen verkar vara en relativt bra ursäkt.
5. Språksvårigheter. Kanske kan inte mig svenska ordentlig och därför ihopblanda siffror?
6. Mitt undermedvetna räknar bort den sammanlagda tiden ej närvarande. Inte troligt att jag varit fysiskt borta i fem år, mentalt har jag möjligtvis en tendens att gå vilse. Får ringa Freud och kolla läget.

Nej, djupa andetag

Och bara sådär slog mitt humör över från att ha varit okej till att bli dåligt. På mindre än en minut lyckades jag väcka ett hat mot allt och alla, en önskan om att helt plötsligt få åtminstone gömma undan mänskligheten för en stund, få placera mig i ett område där jag är ensam och slipper möta andra. Ge mig något som är befogat att avsky. Det värsta erkännandet ligger i att jag inte vet varför humöret slog om, det fanns inte ens någon specifik händelse som vände upp-och-ned på mitt humör, jag har till och med haft flyt idag, och ändå lyckas jag hamna i humöret i vilket en enorm styrka med vilken man kan få krossa fönsterrutor och annat önskas, för att lugna humöret.

Eftersträva harmoni och så vidare är vid denna tidpunkt inte ens önskat. Nu önskar jag mig befogenhet att få använda - och lyckas - använda knytnävarna. Men nej, jag gör inte sådant. Ibland, bara ibland, väldigt sällan, typ aldrig, men ibland är jag avundsjuk på dem som inte har några hämningar när det kommer till våld utan väljer att slå till när humöret så säger.

Om jag åtminstone hade något att känna avsky och hat mot. Om jag hade haft något att klaga på, hade stunden känts så mycket bättre.

Alltid en del av mig

December månad och det jag faktiskt har fruktat för, börjar närma sig. Att fira jul utan en av de få personer som hela mitt liv funnits där och betytt mest för mig, har fått mig att vilja låtsas som ingenting, låta de röda dagarna passera som vilka dagar som helst. För vad kan en kärlekens högtid vara utan den person som för mig alltid stått som främsta symbol för all dess innebörd? Att gå igenom alla traditioner från julaftons morgon till kväll och hela tiden tvingas inse att de är förändrade, att det har dragits ifrån, minskats på dess värde. Det är ju dig jag vill önska god jul först av alla.

Det var min rädsla, rädslan att inse att det faktiskt är definitivt. Att du inte längre är här, något jag fortsätter förneka. Tillsammans för alltid ändå.

Det kommer att bli en jul även i år. Förra året var mitt lyckligaste och jag kommer leva på det, men jag kommer leva även detta årets jul och du likaså. För mig finns du alltid och jag kommer känna din närvaro. Du är för alltid en del utav mig. Jag är inte rädd längre för jag har insett att lyckan över att få ha haft dig är större än någon traditionell jul någonsin kan bringa. Jag tror jag vet vad du levde ditt liv för och jag ska försöka göra detsamma, känna glädje över samma småsaker som ofta kan tyckas vara bisarra. Det är trots allt en högtid som firas till minne av ett nytt liv, det ska bli en jul jag firar med livsglädje.

Det är första advent imorgon.